Vi står inte ut med att katten går sin egen väg

Katten är vårt populäraste husdjur, men ses också allt oftare som en mördarmaskin och artutrotare. Ann-Helen Meyer von Bremen frågar sig vad kraven på att tämja katten egentligen handlar om. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Sommaren 1969 hade jag fått mitt livs första två tama kattungar att leka med. Det var något helt annat än de halvvilda lagårdskatterna som aldrig gick att klappa. Så bröt den ena kattungen benet och morfar skulle i vanliga fall ha slagit ihjäl den, man gick inte till veterinären med katter, knappt ens med hundar, men nu fanns ett gråtande barnbarn att ta hänsyn till. Morfar ringde veterinären och fick rådet att gipsa benet med glasspinnar. Finette, som katten hette, blev något hjulbent men levde ett aktivt kattliv tills hon blev 16 år gammal.Det vi inte förstod då var att vi tog klivet in i ett modernt synsätt på katten. Finette fick visserligen på många sätt leva ett fritt kattliv, men hon fick också bo inomhus om nätterna, äta särskild kattmat och finna sig i att bli körd i dockvagn. Katten har tassat bredvid människan under tusentals år och är numera vårt vanligaste husdjur, ändå har den aldrig anpassat sig på samma sätt som hunden, kon, hästen, fåret, hönan och de andra husdjuren har gjort. Den amerikanska evolutionsbiologen Jonathan B. Losos menar till och med att katten inte kan anses som helt domesticerad. Skillnaderna mellan tamkatten och den nordafrikanska vildkatten, som anses vara alla tamkatters ursprung, är små, betydligt mindre än mellan hunden och dess vilda förfader. Tamkatten har dock förändrats på några områden för att kunna leva ett mer människonära liv. Tarmarna har blivit längre för att kunna smälta även vegetabilier, de områden i hjärnan som styr rädsla och aggressivitet har minskat och kurrandet och jamande har ändrats till en frekvens som vi människor gillar.Katten kommer och går som den vill, låter sig ibland klappas, ibland inte, är en ivrig jägare även om matte serverar delikatesser och bestämmer själv kärlekspartner och därmed över sin egen evolution. En gränsöverskridare, mellan det vilda och tama, men också mellan vår värld och andra världar, som varit gudomlig i vissa kulturer och en djävulens representant i andra. I det forna Egypten sågs katter som magiska lyckobringare som till och med uppnådde helig status och tillbads. Kopplingen till det gudomliga berodde till stor del på Bastet. Hon började sin gudinnekarriär som krigsgudinna med lejonansikte men fick senare kattansikte och blev då skyddsgudinna för kvinnor, barn och katter och med ansvar för allt som gör livet kul som sång, musik, dans, sex och festligheter. Å ena sidan var det dödsstraff för den som dödade en katt, även om det var en olycka, å andra sidan kunde katter avlivas och mumifieras av religiösa skäl. Enorma mängder kattmumier offrades till Bastets tempel, där det också etablerades kattuppfödningar, en mer brutal variant av vår tids blomsterbutiker i närheten av kyrkogårdar. Av alla de kattmumier som senare upptäcktes vid utgrävningar och plundringar, är bara ett litet antal bevarade. Merparten har blivit vägfyllning eller gödning.I Norden drogs Frejas vagn av katterna Hogni och Tovner. ”Bullret” från deras tassar användes för att tillverka repet Gleipner som till slut band Fenrisulven och för alltid gav katten dess ljudlösa gång. Förutom kattbuller bestod repet också av kvinnoskägg, bergens rötter, björnsenor, fiskens andedräkt och fågelspott. Katten har haft rollen som trickster, gett både tur och otur och än idag lever detta kvar när vi ibland spottar tre gånger för en vägkorsande svart katt.Mycket tyder på att katten tidigt uppskattades...