Skiljetecken 3: Asterisken är språkets klarast lysande stjärna

Den förmedlar känslor och sträcker ut sig mot evigheten och rymden. Journalisten Anna Thulin har förälskat sig i ett skiljetecken som tycks rymma allting. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publiceras den 28 november 2018.Kan ett skiljetecken rymma allt mellan liv och död, och påminna om oändligheten? Om svaret är ja, så är det nog asterisken, denna lilla stjärna som vid första anblick tycks ganska oansenlig på tangentbordet.Till utseendet liknar den det fem tusen år gamla tecknet dingir, som var den sumeriska symbolen för gud eller gudinna. Men förutom yttre likheter så finns det inget som säger att asterisken blev till där. Vad man däremot vet är att den lilla stjärnan dök upp för två tusen år sedan i papyrus, där den användes för att granska och ge kritik på homerisk poesi. En av de som använde tecknet var Aristarchos från Samothrake, en berömd grammatiker och föreståndare för biblioteket i Alexandria omkring tvåhundra år före vår tideräkning. Den stjärnliknande formen har skiftat genom seklen, men asterisken har genom alla tider använts för att justera språkliga felaktigheter eller för att göra tillägg. Det finns såklart fler skiljetecken för det syftet. Men där andra sorters tillägg görs inuti själva texten (en bisats som antingen är mjukt omgärdad av parenteser – eller skarpare med tankstreck – ofta med syfte att skapa rytm eller tempo), så svävar asterisken intill det sagda. En fotnot. Ett förtydligande. En växande stjärna eller ett maskhål i rymden, där verkligheten får nya dimensioner. Där det som inte ryms i den flödande framställningen får en ny chans lite längre ned. Asterisken är att säga: Det vad detta jag menade. Mer exakt så. En torr Wikipedia-förklaring eller glittrande fotkedja som smyckar textkroppen.Fast det är bara en sida av den lilla stjärnan. Lika ofta som asterisken vill korrigera, lyfta fram och lägga till, lika ofta vill den dölja. Åtminstone skenbart, som att det mellan f och ck står ett u. Det gör sig bättre i skrift, i tal måste man fylla ut. F stjärna C K – nej, det blir bara löjligt. Hellre säga ”fuck” i radion än att tassa kring ett grötigt, obegripligt språk. Kan då asterisken ses som ett tecken på självcensur? Ett utsuddande av bokstäver för att dölja det skamfyllda? Det tror jag inte, snarare är det en lekfull vink med tabun. Trots döljandet är ju meningen att alla ska förstå vad som sägs. Stjärnan understryker att ett uttryck kan uppfattas som anstötligt, men vi använder det ändå. Att dölja för att synliggöra, med andra ord. Men ibland döljer verkligen asteriskerna det mest väsentliga. Och hur irriterande är det inte när det drabbar en själv. Vem har inte upplevt de små stjärnorna stirra med hånfullhet när man glömt sitt lösenord? Stjärnor som tycks vara på väg att dö och kollapsa och suga all materia till sig… Kanske är det i själva verket vad rymdens svarta hål innehåller? Visst är det en kittlande tanke: I universums evighetsmörker gömmer sig en oöverskådlig mängd glömda bankkoder, förlorade facebook-inloggningar och ekon av alla porttelefoner som du inte släppts in vid.Asteriskens lekfullhet går igen med mobilspråkets emoji-symboler, förkortningar och dramaturgiska instick. I rollspel, chattar och nätforum används tecknet ofta för att symbolisera en handling. *rofl* är både kortare och snärtigare än ”rolling on floor laughing”. Det ska inte tolkas som att skribenten faktiskt rullar runt på golvet av skratt, utan att han eller hon helt enkelt tycker att något är roligt. Liksom en *suck* med asterisker inte behöver läsas som att någon bokstavligt suckar, utan snarare är trött,..