Kvinnor som väntar slösar inte bort sin tid

Den väntande kvinnan har inte alltid varit en stereotyp. Och väntan kan vara värdefull, inte minst i en kreativ process. Karin Brygger reflekterar kring litteraturens väntande kvinnor. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Mina starkaste barndomsminnen av väntan handlar om en far som inte kom. Eller kom för sent. Inte tio minuter, men kanske en timma, två timmar, en dag, en vecka. Jag minns en sommardag när jag stod på trottoaren utanför mitt och mammas hyreshus, med min väska. Pappa hade, trodde jag, kommit hem från någonstans långt bort och skulle hämta mig för en sommarvistelse. Jag stod i sommarens ljus. Väntade.  Men pappa kom aldrig och jag fick till slut gå tillbaka in och bekänna min övergivenhet för mamma.Men väntan behöver inte vara en död erfarenhet. Ur den stiger det vi ännu inte vet fram. Väntan är därmed som lyssnandet, en förutsättning för ny kunskap. Om vad? Tid? Om jaget? En annan människa? Eller kanske om hårt fästa föreställningar om vad en väntande kvinna är?Sedan något halvsekel har kvinnan som väntar på en man blivit en stereotyp man ser på med beklagande blick. Men hon har inte alltid betraktats så. Se på Penelope, som väntade på Odysseus i tjugo år. Väntan utarmar inte hennes gestalt. Som karaktär byggs hon tvärtom upp genom sin hängivenhet. Förlöjligandet av den väntande kvinnan kan med det i bakhuvudet ses som ett slags utsuddande av nyanserna i relationen mellan väntan och frånvaro. Kvinnans svar på frånvaro beskrivs som passivt, medan orsaken – den försvunna mannen – skildras som aktiv frihet. Och med ens har vi glömt att en vuxen kvinna har förutsättningarna för att själv definiera vad hennes väntan innebär.Simone Weils nästintill sakrala påminnelse om att de som inte upplever avstånd, faktiskt inte heller är åtskilda säger något om vad det betyder att vänta. Oavsett smärtan det kan medföra att vänta så är det älskande tillstånd som är väntans förutsättning ett priviligierat tillstånd.Romaner och dikter med väntan i centrum skildrar ofta väntan som en kombination av förtrollad leda och vidgad erfarenhet. Den koncentrerade ensamheten ger upphov till existentiell kunskap. Inte sällan är den början på en konstnärlig process. Men väntan kan förstås vara både en startpunkt för skrivande och enformig leda. Poeten Debora Vogel skriver i dikten Trötthet om hur tiden förvrängs:  ”Räkna inte år. /Det finns bara dagar”.Det är i dikten åter den femtonde dagen i månaden – många ”den femtonde” har redan kommit och gått. Många gånger har äppelträden blommat och blivit gula. För henne finns nu bara en enda dag, och den kommer tillbaka tusen gånger.Det repetitiva står i centrum för Vogels poetik men för den noggranna läsaren är det ändå lätt att upptäcka hur den väntande blicken framtvingar nya dimensioner ur gatorna där dikterna utspelar sig. Det är inte bara en enda dag, som trädevfaktiskt, om det nu är en han, som diktjaget söker: ”Det var inte en gul dag, då allt står på spel/ inte heller en blå kväll, då man är utom sig av väntan - / när du kom till mig- /utan en grå eftermiddag/ mellan två tryckande eftermiddagar”.Debora Vogel föddes 1900 i staden Burshtyn, i nuvarande Ukraina i en judisk familj. Det mesta av brevväxlingen med författaren Bruno Schulz, som hon inte gifte sig med eftersom hennes mor avvärjde den kärleken, är förstörd. Ändå faller det sig lätt att undra om dikternas väntan handlar om honom. De flesta utspelar sig på gatorna och de två brukade promenera.En samtida beteendeterapeut skulle säkert gett vogel rådet att släppa...