Flykten gav oss synkoperade hjärtslag

En förskjutning av betoningen inom en takt kallas synkop. Pulsen bryts för ett ögonblick. Sanjin Pejkovi reflekterar över synkoperade liv och musikläraren som gav tillvaron en ny rytm. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Vi hade väsnats.Jag hade bankat på trummor, Abdi hade på något mirakulöst sätt kopplat in en mikrofon i PA-systemet och försökt rappa på somaliska. En av de irakiska bröderna jag inte minns namnet på hade slagit på pianot. Resten hade tittat på kaoset och hållit för öronen. Senadin hade försökt bringa lite ordning men blivit ignorerad .Vi utgjorde en gymnasieförberedande klass och hade släppts loss i musikrummet på Östrabogymnasiet i Uddevalla.Dörren öppnades och en äldre man äntrade rummet. Han såg trött ut. Förbannad kanske. Det lät som om han morrade lite. Vi slutade väsnas men han gjorde ingen ansats att skälla på oss.Han satte sig vid pianot och började spela jazz.Ojämn och hamrande takt. Svullna och lite darrande, men fast beslutna fingrar. Läraren hette Göran Mannheimer och skulle under en kort period bli det närmaste jag kommit en mentor i mitt liv.1994 flydde min familj krigets Bosnien och fann skydd i Sverige. Vi var kvotflyktingar och det innebar att det mesta var förberett för vår ankomst. Praktikaliteter av allehanda slag var dessutom lösta på förhand. Vi kunde ha ljuset tänt på natten utan att dra för gardiner som skydd mot förlupna kulor eller granater som kunde siktas mot ljuskällan.Man kunde gå ut mitt på dagen. Det fanns både elektricitet och vatten. Den instinktiva rädslan efter år av slumpmässiga granatregn började försvinna och ersättas av en vag känsla av värme och trygghet.Vi fick en lägenhet på tionde våningen, måsarna hängde på balkongen och stirrade på oss. I ett skogsområde nedanför kunde man se rådjur och skuttande kaniner.Stadsdelen Skogslyckan i Uddevalla. Namnet ekade idyll.Jag skulle först långt senare inse hur kriget och flykten till Sverige för alltid förändrade mig. Oss. Traumatiska synkoper som rubbade den taktfasta hjärtrytmen.Ett gnolande någonting växte inom mig, ett slags mullrande. Någonting fattades mig. Hur ska man berätta om det man varit med om? Vem vill lyssna? Hur ska man ta itu med inre skuggor, lik och liv från en annan dimension, plötsliga undermedvetna ryck, rispor i verkligheten?I förberedelseklassen umgicks jag fortfarande mestadels med mina landsmän. Jag saknade språket och alla dörrar det kunde öppna, saknade insikter och utsikter, kodord och kutymer. Sammanhang. Vardagen var synkoperad, ett liv i ständigt post-undantagstillstånd. Kriget gav mig en monumental rädsla, freden skapade en oro.I musik handlar synkopering om att bryta taktfasta mönster, att skapa ett förvånande mellanrum mellan det förväntade slaget och tomrummet.Både litteraturvetaren Svetlana Boym och författaren och journalisten Masha Gessen har beskrivit sina migrationserfarenheter som en förkroppsligad upplevelse av en synkop. Det handlar om en oåterkallelig förändring som enligt båda delade upp deras liv och identitet i ett före och efter.Boym refererade ofta till författaren Vladimir Nabokovs användning av synkopen som metafor för den påtvingade flykten från Ryssland 1919. Nabokov hämtade kraft ur synkopen och menade att den gav honom livslust och gjorde honom uppmärksammad på livet. Det var själva exiltillståndet som gav Nabokov en identitet i vilken han frossade och frodades. För honom var nostalgi en högre form av medvetande och nostalgiskt skrivande en handling av extatisk hängivenhet.Boym, å andra sidan, framställde synkopen...