Det går fort att förlora sitt värde

Värde är ett föränderligt och förunderligt ting. Flera kreativa yrken hotas tas över av AI, vilket får Boel Gerell att tänka tillbaka på rörposteran när grafikerna dominerade i tidningshuset. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.När jag först började arbeta som journalist på en dagstidning skrev jag mina texter på en stor slamrande, röd elskrivmaskin. Matsedlar kallades pappersarken som singlade ut ur valsen. Tillsammans med fotografens bilder och redigerarens skiss för tidningssidan rullades arken ihop och placerades i en kapsel som sändes iväg med rörposten. Kommen så långt i nostalgin avbryts jag av äldsta tonårsdottern som ofta konstaterar att hon själv är lastgammal, jämnårig med smartphonen.­–Alltså, rörpost? Vad är detta? Kunde man inte mejla texten?Nej, det kunde man faktiskt inte. Sent 1980-tal var rörpost fortfarande det snabbaste sättet att skicka handlingar inom tidningshuset. Från röret i väggen susade det som från ett hav i storm och kikade man ner i hålet kunde man ibland skymta näven som greppade kapseln och förde den vidare i systemet.Handen tillhörde en av grafikerna som regerade på bottenvåningen tillsammans med tryckpressen. Här sattes tidningssidorna med redigerarens skiss som underlag. Funkade allt som det skulle var det tyst, men då och då hördes tunga steg i trappan och dörren till redaktionen slogs upp. In trädde den fruktade sätterichefen som med självklar auktoritet läxade upp den som gjort fel. Relationen var kärv men hjärtlig och det var ingen tvekan om maktfördelningen.Vid journalisternas fikabord muttrades det i smyg om grafikernas löner, som påstods vara långt högre än våra. Dessutom hade Grafiska Fackförbundet redan 1974 försäkrat sig om ett särskilt avtal angående ny teknik, där grafikerna garanterades omskolning och fortsatt anställning även om tekniken utvecklades. När avtalet skulle omförhandlas 1986 satte sig arbetsgivarna på tvären men fick ge sig efter bara en dags strejk. I ett slag blev det tydligt hur beroende förlags- och tidningsbranschen var av denna länk i kedjan. Eller som Olof Palme konstaterade redan i ett tal 1972:”Det är inte bara den fackliga traditionen som ger de grafiska förbunden en särställning, utan också det faktum att er verksamhet är direkt förbunden med demokratins livsvillkor. Ni företräder de yrkeskårer förutan vilka det fria ordet och den fria tanken lätt skulle bli tomma begrepp. Ni är direkt och i egentlig mening demokratins arbetare.”Men när förändringens vindar ven genom rörposten och digitaliseringen av trycktekniken var ett faktum förlorade grafikerna över en natt sin maktposition och var inte längre oumbärliga. Tvärtom skulle de nu genom sitt framsynta avtal omskolas och blev bland annat redigerare. En del saknade tyvärr fallenhet för det nya yrket och krympte ihop på skrivbordsstolarna, när kunskap och självrespekt förvärvad under decenniers slit på bottenvåningen inte var värd mycket ett par trappor upp.På de här människorna tänker jag när jag funderar över relationen mellan pris och värde. I kraft av sin position hade Grafiska Fackförbundet förhandlat fram goda löner till sina medlemmar, villkor som följde med omskolningen och spädde på irritationen från de sämre betalda journalistkollegorna. Det som en gång varit ett skäligt pris att betala var med ens orimligt eftersom köparen – det vill säga tidningskoncernen -  inte längre hade samma behov av varan.Att uttrycka sig så här, att tala om människor som ”varor” är naturligtvis stötande. Ändå är det enligt samma princip om tillgång och efterfrågan arbetsmarknaden fungerar i dag när artificiell...