Klassikern: West Side Story av Leonard Bernstein

Låt mig ta er med till en natt i New York. Den 26 september har just övergått i den 27:e. Året är 1957. På restaurang Sardi's är det nervöst. Per Feltzin om Leonard Bernsteins musikal West Side Story.

Alla är där: tonsättaren, koreografen, sångarna, dansarna - alla. Man småpratar och väntar på morgontidningarna. Trots publikens stora jubel och vännernas ryggdunkningar vet alla att det är kritikernas ord som avgör om en uppsättning på Broadway överlever.Så kommer morgontidningarna och de börjar läsa Herald Tribune där den mest fruktade kritikern finns. Det börjar inte bra, men det tar sig. Och sen kommer några rader som kommer att leva kvar länge: "Jag har sett den mest vilda, rastlösa, elektriska dansen på ett drygt decennium. Den radioaktiva strålningen från West Side Story sänker sig fortfarande ner över Broadway denna morgon."Reaktionerna på Leonard Bernsteins West Side Story var med några få undantag positiva. Redan då talade man om en milstolpe i musikdramatikens historia.Pressen skrev att Broadway hade fått tillbaka sin mognad med West Side Story. Även om ämnet i sig inte var en skönhetsupplevelse, så var det som att West Side Story förvandlade ämnet till en upplevelse av just skönhet.Den mest betydelsefulla kritikern fanns på New York Times. Han kallade den "en djupt rörande föreställning... just så ful som storstadsdjungeln är och också gripande, öm och förlåtande."Ser vi bara till berättelsen, en modern tolkning av Romeo och Julia, har den djup, komplexitet och känslighet. Musikalen har till och med vågat sig på att delvis följa Shakespeares tragiska slut. Det är något mycket ovanligt i USA, och här lät man båda akter sluta med döda ungdomar på scenen.Det var inte den första musikalen med ett allvarligt socialt tema, men ett av de första, där samtiden fanns på scenen.Seriösa ämnen hade man oftast placerat på ett behagligt avstånd i tiden, men i West Side Story fick man se de riktiga tonårsgängen. Här var det New Yorks invandrade puertorikaner, Sharks, som mötte de tuffa amerikanarna, Jets. På 50-talet var det här mest ett problem för de riktigt stora västerländska städerna. I dag angår det många fler. Men i musiken hörde man redan då samma ambivalens hos de som kommit från de fattiga öarna som vi hittar i dag. Ska man stanna kvar eller vända tillbaka?När det gäller att spegla samtiden eller samtidsproblem på scen, finns det inget som så fort blir helt galet. En felaktig betoning, ett felaktigt varumärke eller uttryck gör att berättelsens trovärdighet raseras omedelbart. Detaljkännedomen måste vara hundra procentig.Just West Side Story tycks nästan alltid undgå den brutala desarmeringen. Den lever lika mycket och väl, oavsett vilken miljö den placerats i och oavsett vilken tid vi själva ser den i.Men det ställs mycket höga krav på de som ska vara på scenen. Sång och dans i en musikal var förstås inte ovanligt, men det nya var att samma aktörer här skulle kunna sjunga, dansa - och agera.Jerome Robbins avancerade koreografi var dessutom mycket mer än instoppade dansstycken, den var en del av dramatiken och förde ofta handlingen framåt. Förutom de äldre i musikalen, och till viss del också huvudrollerna Tony och Maria, krävdes att alla skulle kunna dansa - och kunna dansa bra!Den stora betydelse som dansen har för West Side Story gör den fortfarande unik. Sångerna och danserna är lika viktiga för handlingen. Den koreografi som Robbins skapade då, 1957, är nu en grundsten i modern dans.En intressant detalj i Robbins arbete med dansarna och sångarna var att han hade hållit Jets och Sharks åtskilda under arbetet på scenen och på fritiden. Sångtextförfattaren Stephen Sondheim kommenterade: "Jag tyckte först att det var pretentiöst, men naturligtvis var det perfekt. Utan någon som helst agg eller fientlighet, hade Robbins givit de två gängen varsin känsla av individualitet. Vi fick direkt två väldiga personligheter på scenen".Men naturligtvis skulle ingen komma ihåg berättelsen om inte musiken fanns. Leonard...