"Gruvan" på Tekniska museet i Stockholm - barndomens spökhus

Kulturredaktionens Mattias Berg går tillbaka ned i sin barndoms spökhus: Gruvan på Tekniska museet i Stockholm. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Jag minns bara en trappa, rakt ned i mörkret. Men var det här - eller till mumierna, på Medelhavsmuseet? Nu står jag hur som helst här igen. Kanske 50 år efter min första gravt skräckblandade förtjusning: vid vad som sedan dess blivit en av landets äldsta existerande utställningar. Invigd 1938, i samband med öppnandet av Tekniska museet vid Gärdet, har den fått vara kvar även nu när hela gruvdelen expanderat med en större modern sektion. Nyrenoverad i all sin matta malmglans. Med mig har jag intendenten Lars Paulsson, som ansvarat för nyöppningen. - Det här är gruvhissen - och den är då också från 1938. När man står i den och åker ned så får man en illusorisk upplevelse av att fara ned så där 150 meter ned i jorden. Det är en papprulle som rullar på utsidan... Men på den tiden hade vi vaktmästare som stod och körde den här hela dagarna, det har vi inte råd med längre. Så vi kör den bara vid vissa tillfällen, säger han. - Men vi ska gå ned den vanliga vägen: trappan, säger Intendenten Lars Paulsson. Vad är det som låter? - Ja, det är ljud här, av vatten som droppar. Det stora problemet förr i tiden var just med vatten som rinner till, grundvattnet. Att lära sig forsla upp det för att överhuvudtaget kunna bryta effektivt, säger han. - Och så stiger vi nu in i den första orten i gruvan... När man planerade det här tekniska museet såg man sig runt i världen, på andra museer naturligtvis. Och de tekniska museer som hade grundats vid den här tiden var Deutsches Museum i München och Museum of Science and Industry i Chicago. Och de hade en gruva som publikattraktioner. En mörk gång som man fick gå ned i, det var lite spännande. Så det här skulle liksom ingå i ett sådant här klassiskt tekniskt museum, säger Lars Paulsson. För det minns jag ju själv då, som liten, att det kändes ungefär som Spökhuset här. - Ja, det tycker jag är en bra liknelse. På något sätt är de här gruvorna lite besläktade med den typen av attraktioner som fanns på nöjesfälten: Spöktunneln, Blå tåget och Kärlekstunneln. Här är ju mörkt och kusligt... Det står människor inne i gångarna, jag kommer ihåg hur rädd jag var för dem - de har funnits länge, väl? - Ja, i lite olika upplagor, säger Lars Paulsson. Kan du beskriva dem, om vi går närmare? - I den här orten visas arbetet som tog vid efter att man eldat. När berget hade lossnat från väggarna. fick man ta loss med hjälp av spett och släggor och annat - och sedan lasta det. Och det är tre personer som står här. En man längst in, en ung pojke eller ung tjej, och längst fram står det en kvinna. Det här var ett typiskt brytningsarbete i en gruva vid mitten av 1800-talet. Många av de mindre gruvorna i Bergslagen var så kallade "bergsmannagruvor" där då hela familjen - hela hushållet - fick hjälpa till att arbeta, säger han. - Och det som är helt nygjort här är ansiktena, som ska kännas mer uttrycksfulla och realistiska. Så det är två konstnärer som arbetat just med att få det här uttrycket i ansiktet. Vad är det för uttryck ni har sökt? - Ja... Vi har bland annat tittat på gamla bilder... De ser ut som om de tänker på något annat, egentligen - och det kan man ju tänka sig när man håller på med ett sådant här tungt och hårt arbete, att man liksom befinner sig någon annanstans, säger Lars Paulsson. Har du själv, som intendent för den här utställningen, gått tillbaka och läst och sett gruvskildringar? Eller har du gått till väga för att skaffa dig kunskapen? - Jag har jobbat ganska länge på Tekniska museet - och...