Spartacus – gladiatorn som hotade Rom

År 73 f.Kr. flydde en grupp gladiatorer från en träningsskola i Capua i södra Italien och inledde antikens största slavuppror. Under ledning av den thrakiske gladiatorn Spartacus växte upproret snabbt till en väpnad rörelse som utmanade den romerska republiken.Spartacus har senare blivit en symbol för revolution och motstånd mot förtryck – men vad ville han egentligen uppnå? Och hur kunde slavar stå emot Roms oövervinnliga legioner i över två års tid?I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med antikforskaren Allan Klynne om Spartacus, slavupproret och den brutala verklighet som slaveriet innebar i Romarriket. Han har skrivit boken Spartacus och slavkriget som skakade Rom.Är du en vanlig prenumerant får du bara lyssna på tio minuter. Vill du höra hela avsnittet blir du premium-medlem via historia.nu/premium. Genom att bli premiummedlem hjälper du oss att stå fria från annonsmarknadens svängningar och säkrar att Historia Nu kan fortsätta berätta historien – år efter år.Spartacus föddes i Thrakien, i det som idag är Balkan. Enligt antika källor tjänstgjorde han som soldat i den romerska armén innan han förslavades – möjligen som desertör eller krigsfånge. Han såldes till en gladiatorskola i Capua, där han utbildades som murmillo, en tungt utrustad kämpe i arenans brutala skådespel.Slaveriet i Romarriket var grymt och allomfattande. Miljontals människor levde som rättslösa egendomar, utnyttjade i jordbruket, gruvor, hushåll eller som underhållning i gladiatorspel. Deras liv värderades lågt, och brutalt våld upprätthöll systemet.Romarrikets ekonomi och samhälle var i hög grad beroende av slavarbete. Slavar kunde vara födda in i systemet, tagna som krigsfångar eller dömda till slaveri för brott eller skulder. De arbetade på stora jordegendomar – latifundier – i gruvor och hushåll. Högt utbildade slavar kunde även fungera som lärare, läkare eller sekreterare åt sina herrar. Vissa slavar kunde dock friges genom manumissio, ofta efter lång och trogen tjänst, och därigenom erhålla vissa medborgerliga rättigheter som frigivna.Sommaren 73 f.Kr. organiserade Spartacus tillsammans med ett 70-tal gladiatorer en flykt från träningsskolan i Capua. De dödade vakterna och tog sin tillflykt till berget Vesuvius. Där inleddes en av antikens mest oväntade revolter. Till en början betraktade den romerska senaten upproret som en lokal incident och skickade en mindre styrka under befäl av Gaius Claudius Glaber. Han belägrade rebellerna, men besegrades fullständigt när Spartacus ledde en överraskande attack från bergets baksida.Allt fler slavar började ansluta sig till upproret. Inom kort hade Spartacus en rörelse bestående av tiotusentals män och kvinnor. Uppskattningarna varierar, men den växande armén omfattade sannolikt mellan 70 000 och 120 000 personer.Under 72 f.Kr. besegrade Spartacus två romerska konsuler och deras legioner. Rebellerna kontrollerade städer som Nola och Thurii, organiserade sig militärt och försökte skapa någon form av samhällsstruktur. Trots dessa framgångar var målet oklart: avsåg Spartacus att marschera mot Rom, eller ville han enbart fly till frihet utanför rikets gränser?Senaten insåg nu allvaret i situationen. Marcus Licinius Crassus, Roms rikaste man, fick uppdraget att krossa upproret. Han ledde åtta legioner och tillämpade skoningslösa metoder, däribland den fruktade decimeringen, för att upprätthålla disciplinen.Bildtext: Spartacus död av Hermann Vogel, 1882. Målningen skildrar det dramatiska ögonblicket när Spartacus faller i den sista striden mot den romerska armén under ledning av Marcus Licinius Crassus. Källa: Hermann Vogel – AllPosters. Bildfil: Tod des Spartacus by Hermann Vogel.jpg. Public Domain.Musik: Wandering In Ancient Ruins av Saowakhon Media, Storyblock Audio.Klippare: Emanuel Lehtonen Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.