Jodie Foster – ett liv i fiktionens tjänst

Jodie Foster, född 1962, debuterade som treåring i en reklamfilm för sololja. Nu får hon Hedersguldpalmen i Cannes för sina insatser inom filmen. Hon är också vår kritiker Nina Asarnojs idol sedan filmen "Bugsy Malone" 1976. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. I går kväll invigdes filmfestivalen i Cannes och en av huvudpersonerna på röda mattan var skådespelaren och regissören Jodie Foster som i år, 2021, får Hedersguldpalmen för lång och trogen tjänst. I dokumentären ”Jodie Foster – hela livet på film” som ligger på SVT Play just nu, berättar Jodie Foster att hon knappt har några vanliga barndomsminnen. Hon kommer mest ihåg olika inspelningslokaler i Hollywood. För sedan tre års ålder har hon stått framför kameran. Men också regisserat, både film och TV, som avsnitt av ”House of Cards”, ”Black Mirror” och ”Orange is the new black”. Och i år får hon alltså hedersguldpalmen i Cannes för sina insatser inom filmen. Vi bestämde oss för att återberätta delar av hennes filmliv, en karriär som alltså sträcker sig över sex decennier, trots att Jodie Foster bara är född 1962. Jag såg Jodie Foster första gången på biograf Astoria i Stockholm där filmen ”Bugsy Malone” av Alan Parker hade premiär 1976. En maffiafilm med barn i alla roller. Jag var elva år och helt förtrollad av hennes nattklubbs-primadonna ”Tallulah”. Ofattbart vacker och världsvan med två ljusa lockar klistrade i pannan. Jodie Foster, som då var 13-14 år gjorde en streetsmart sångerska som spelade på sin sexualitet och försökte konkurrera ut hjälten Bugsy Malones mer tvåldoftande flickvän Blousey Brown. Rent visuellt ser filmen ut som något av Woody Allens mest New York-nostalgiska verk, som ”Radio Days”, en filmisk sagovärld i 20-talsstil med slinkiga klänningar, tunna koftor och långa cancan-ben. Men i stället för vanlig skottlossning mellan de rivaliserande gängen i ”Bugsy Malone”, sköt pistolerna gräddskott och de svarta, ålderdomliga bilarna trampades fram med hjälp av pedaler under karossen. Jodie Foster var vid tretton års ålder redan en rutinerad yrkeskvinna. Hon hade spelat in reklam och TV-serier sedan hon var tre och regissören Alan Parker berättar i en intervju om inspelningen av Bugsy Malone, att Jodie verkade äldre än hon var. Citat: ”Hon var inget barn, hon bara låtsades vara det. Hon hade järnkoll på klockan och barnskådespelares fackliga rättigheter, så att hon och de andra barnen kunde dra iväg på egna äventyr”. Så här drygt fyrtio år senare kan det tyckas lite märkligt att hon gjorde två avancerade Lolita-roller samma år. 1976 spelade Jodie Foster också en tolvårig barnprostituerad i Martin Scorseses ”Taxi Driver”. I filmen blir mötet mellan henne och den förvirrade taxichauffören Travis Bickle en vändpunkt för båda. Han bestämmer sig för att rädda den tolvåriga Iris från livet på gatan. Jodie Foster är med i ganska få scener i ”Taxi Driver” men filmen blev hennes genombrott och hon Oscarsnominerades också för sin roll. Det som förenar Tallulah i ”Bugsy Malone” med Iris i ”Taxi Driver” är deras skinn på näsan och en omisskännlig integritet. För trots att det alltid handlar om professionellt skådespeleri så förmedlar Jodie Foster i alla sina roller ett slags privat skärpa. Jag tror faktiskt att just hennes intelligens nämns i alla artiklar jag har läst om henne. Och det är många. Det är alltid lite suddigt och oklart vad den där intelligensen egentligen består i, men jag tycker mig uppfatta att 1) Jodie Foster spelar inte på sin kvinnlighet, inte ens på bilderna i tidningen. 2) Hon var duktig i skolan. Jodie Foster har en BA i afroamerikansk litteratur från Yale och eftersom hon gick i en helfransk skola i Los Angeles talar hon dessutom flytande franska. Det berättar hon i dokumentären ”Jodie Foster – hela livet på film”: Men kanske är den...