Elitidrott kan strida mot Barnkonventionen

I jakten på medaljer använder idrottsföreningar varje år miljontals skattekronor till elitsatsningar på barn och ungdomar. Elitsatsningar som enligt forskare står i strid med Barnkonventionen - och som dessutom inte leder till fler medaljer. Det här är den tredje och sista delen i Kalibers granskning av barnidrott. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Hej, vad heter du?– Kiara.Och hur gammal är du?– SjuHur ofta tränar du här?– Fyra dagar i veckan. Två timmar typ.Hur kommer det sig att du tränar så mycket?– Jag tycker det är jätteroligt. Kiara Roberts har blivit utvald till den förberedande elitsatsningsgruppen i Eskilstunas gymnastikförening.– Hopp, det är mitt favvoredskap. Man springer och sen får man sätta händerna på en sån och sen kommer man med benen över hästen.Den svenska idrottsrörelsen finanisieras till största del av skattemedel. Varje år ger stat och kommuner flera miljarder till idrotten. En del av pengarna går till elitsatsningar för barn.  Tidigare i Kalibers serie har elittränande barn och ungdomar berättat om problem både med skador och psykisk press.– Det fortsätter att göra jätteont, så då börjar jag gråta.– Så ont i ryggen har jag inte haft i ryggen som jag hade då.– Och då är det svårt när man är 12, 13, 14 år att säga nej.Idag berättar vi historien om hur Sverige gick från att vara ett land där det var fult att satsa på elit, till ett där elitsatsningar på barn och ungdomar är en del av vardagen. – När det gäller organiserad föreningsidrott så var det länge något som bara de unga männen höll på med. Karin Redelius på Gymnastik- och idrottshögskolan. Hon berättar att på 60- och 70-talen, när fler unga började idrotta i föreningar startade Riksidrottsförbundet en ungdomskommitté som förde diskussioner om när man skulle börja tävla.– Och då kom man på att 14 var en bra ålder. Och innan dess var det ganska otänkbart, att som vi håller på med, börja tävla när man är i 6-7-årsåldern.I takt med att föreningsidrotten utvecklades, växte också elitidrotten. I Sverige startade de första Riksidrottsgymnasierna för de mest talangfulla. Samtidigt ökade den internationella konkurrensen, mästerskapen blev fler och de olympiska spelen större. I London-OS 1948 deltog 59 länder, i Peking 2008 var 204 länder med. Idrottsforskare talar om en kapprustningsspiral, där nationer investerar mer och mer pengar för att ta fler medaljer i internationella tävlingar. Det var efter det svenska OS-misslyckandet i Nagano 1998 som staten gick in och började stödja svensk elitidrottsverksamhet.– Och då, till slut så var det den dåvarande idrottsministern Leif Blomman Blomberg som krasst konstaterade att nu måste vi göra någonting. Idrottsforskaren Johan R Norberg berättar.– Och genomdrev att Sveriges olympiska kommitté skulle få ett stöd. Men det är ganska typiskt den svenska modellen att det inte var jättestora pengar. Jag tror att det var tio miljoner om året under förutsättning att näringslivet kom med lika mycket.Sverige hade fått sin första statliga elitsatsning. Nästa steg togs 2006 då man tillsatte en statlig idrottsstödsutredning. I den föreslogs ett nytt politiskt mål för idrotten. Förutom de gamla målen om att främja folkhälsa, demokrati och jämställdhet skulle stödet nu också, ”stärka svenska idrottsutövares internationella konkurrenskraft” - med andra ord, man skulle satsa...